Innehåll
- Hjärtats närvaro och glädjen i mötet med Gud .. avsnitt 2
- Närvarar jag och du med våra hjärtan i bönen?!
- Betydelsen av ”Allāhu akbar, Allāhu akbar”
- Är inte Gud tillräcklig för Sin tjänare…
- Hjärtats närvaro räcker inte för att hindra den bedjande från att distraheras…
- Känslan av hopp och att tänka gott om Gud
- Känslan av vördnad och upphöjdhet när du står inför Konungen
- Då svarar Han: ”Min tjänare har prisat Mig”
Hjärtats närvaro och glädjen i mötet med Gud .. avsnitt 2
I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn, och må Guds frid och välsignelser vara över den som sändes som en barmhärtighet för världarna.
Frid vare med er och Guds barmhärtighet och välsignelser.
Välkomna alla, må Gud välsigna er och låta det vi säger och hör bli till nytta för oss alla.
Jag hoppas att alla har hört det första avsnittet om bönen och försökt ta det första steget på vägen mot närhet till Gud genom att tillämpa de första stegen, så att vi kan fortsätta vår resa mot ödmjukhet i bönen.
Vi sade att det första steget var att tala till själen, samtala med den och hålla den ansvarig.
Och var står den i förhållande till de betydelser vi tog upp i förra lektionen?
Det andra steget var att fatta beslutet att jag avser att förbättra min bön och göra den till min väg till räddning, med Guds hjälp, förlitan på Honom och tillit till att Han aldrig sviker oss förrän vi når de högsta nivåerna i detta område.
Idag, om Gud vill, går vi vidare till ett nytt steg, nämligen:
Närvarar jag och du med våra hjärtan i bönen?!
Känner jag hjärtats närvaro och glädjen i mötet med Gud?
Denna glädje är, vid Gud, större än glädjen i mat och dryck och alla världens begär.
En av de fromma sade: ”Det går tider förbi mig då jag säger: Om paradisets folk är i det jag är i, då är de i ett gott liv.”
Ibn al-Jawzī sade: ”Vi befinner oss i en trädgård där vår mat är ödmjukhet och vår dryck är tårar.”
Jābir ibn ʿAbdillāh berättade: ”Vi gick ut med Guds Sändebud ﷺ i ett fälttåg. Profeten utsåg två män till att hålla vakt, en från muhājirūn och en från ansār. Muhājirin lade sig och sov, medan ansārīn stod upp och bad. En man från avgudadyrkarna kom, såg honom be och sköt en pil som träffade honom. Han drog ut den och fortsatte sin bön. Sedan sköt han en andra pil, och han drog ut den och fortsatte. Sedan en tredje, och då kunde han inte fortsätta utan föll ned i sujūd. Muhājirin vaknade, och när avgudadyrkaren märkte att de upptäckt honom flydde han. Muhājirin såg blodet på ansārīn och sade: ’Prisad vare Gud! Varför väckte du mig inte när han sköt första pilen?’ Han svarade: ’Jag var i en sura som jag läste och jag ville inte avbryta den.’”
Han njöt av recitationen och ville inte avbryta den. Men vi – må Gud hjälpa oss – en själ svävar kring Arsh och en annan svävar kring toaletten…
Det berättas också att en lärd man gjorde tawāf i den heliga moskén och såg en man som bad. ”Jag gick runt och runt Kaʿba”, sade han, ”och mannen stod fortfarande i bön, fortfarande i sujūd i fyrtio minuter. Jag trodde han hade dött. Jag rörde vid honom, och då sade han: ’Allāhu akbar.’”
Fyrtio minuter i sujūd inför Gud, den Upphöjde. Har vi någonsin smakat denna glädje i vår sujūd?
Jag vill att vi frågar oss själva:
Närvarar mitt hjärta när jag uttalar takbīrat al-iḥrām?
Känner jag Guds storhet när jag säger ”Allāhu akbar”?
Gör jag Gud större än allt annat – större än varje människa, större än varje distraktion?
Åtminstone i bönen – bekräftar mina handlingar mina ord?
Betydelsen av ”Allāhu akbar, Allāhu akbar”
Vi upprepar: ”Allāhu akbar, Allāhu akbar.”
Men förstår vi dess betydelse?
Varför upprepar vi den gång på gång? Varför har vi blivit beordrade att göra det?
I den första rakʿan säger vi ”Allāhu akbar” sex gånger.
Ordet ”Allāhu akbar” kan förändra allt i våra liv.
Om det tränger in i hjärtat får vi en uppriktighet som man inte ens kan föreställa sig.
”Allāhu akbar” – takbīrat al-iḥrām – är det första du börjar bönen med. Det är som om du trätt in till Konungen på riktigt och kastat världen bakom dig.
Profeten ﷺ, när han gick in i bönen, kände vi inte igen honom och han kände inte igen oss.
ʿAlī, må Gud vara nöjd med honom, brukade blekna och bli grön när han hörde böneutropet. När han tillfrågades sade han: ”Vet ni inför vem jag står?”
”Allāhu akbar” har öppna betydelser.
Gud är större än vad?
Gud är större än dig, människobarn. Gud är större än mig och dig.
Vi krossar den lilla farao som finns i våra hjärtan för att ödmjuka oss inför Gud och inför Hans tjänare.
Gud är större än varje skapad varelse, varje mäktig, varje kung, varje tyrann, varje högmodig.
Åkalla detta när du står inför Honom.
Gud är större än varje sorg. Säg: ”O sorg, jag har en stor Herre. Det finns ingen sorg när det finns en Herre.”
”Allāhu akbar” är en segerkallelse – den får dig att känna att du segrat över din shayṭān, över dig själv och över andra.
”Allāhu akbar” är en elektrisk stöt som driver bort världen.
Varje gång du minns världen, säg: ”Allāhu akbar – gå bort, jag har skilt mig från dig tre gånger.”
”Allāhu akbar” är en elektrisk stöt för hjärtat – varje gång det vandrar iväg ropar det ”Allāhu akbar” och återvänder.
”Allāhu akbar” är ett rop som får shayṭān att fly.
”Allāhu akbar” är glädje – Gud är större än varje problem, större än allt du önskar, och Han är kapabel att ge dig allt du vill.
”Allāhu akbar” ger dig förtroende för Gud och Hans gåvor, Hans barmhärtighet och välsignelser, och att Han skyddar dig från varje fiende, mänsklig eller djinn.
Är inte Gud tillräcklig för Sin tjänare?
”Allāhu akbar” justerar våra måttstockar.
Den lär oss vem jag är och vem du är: ”Han skapade människan av en bloddroppe.”
Och den lär oss vem vår Herre är: ”Och din Herre – förhärliga Honom.”
”Allāhu akbar” är en trosbekännelse som, när den rotar sig i hjärtat, förändrar hela livet.
Den justerar våra känslor:
Vem förtjänar mitt blod, mitt hjärta, mina tårar, mina leenden, mitt arbete, min ansträngning och mina tankar?
Vem om inte Gud, den Upphöjde?
Därför är öppningsbönen: ”Jag vänder mitt ansikte mot Honom som skapat himlarna och jorden, uppriktigt och underkastad, och jag är inte av dem som sätter medgudar vid Hans sida. Säg: Min bön, min offerhandling, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre.”
Steg två: Förståelse
Hjärtats närvaro räcker inte för att hindra den bedjande från att distraheras.
Man måste förstå verserna, reflektera över deras betydelser och begrunda dem.
Profeten ﷺ, när han passerade en vers om barmhärtighet, bad han Gud om barmhärtighet. När han passerade en vers om straff, sökte han skydd hos Gud. När han passerade en vers om paradiset, bad han om paradiset. När han passerade en vers om elden, sökte han skydd från den.
Hans sinne och hjärta vandrade i reflektionen över det han reciterade.
Steg tre: Känslan av hopp och att tänka gott om Gud
Tänk gott om Gud. ”Jag är så som Min tjänare tänker om Mig. Låt honom tänka om Mig vad han vill.”
Gud älskar dig, vill ge dig och glädja dig. Gud vill ta emot din ånger. Gud vill förbarma sig över dig.
Därför sade Han: ”Vad ska Gud med ert straff?”
Tänk gott om Gud och vädja till Honom: ”O Herre, jag lämnar inte bönen förrän Du har förlåtit mig. O Herre, vi har ingen annan än Dig, ingen annan dörr än Din, och vi är Dina tjänare.”
Steg fyra: Känslan av vördnad och upphöjdhet när du står inför Konungen
Lyssna med hjärta och sinnen till orden ”Allāhu akbar”.
Före bönen, i tvagningen, i början av bönen, mitt i den och i slutet.
När jag står inför en mäktig person känner jag rädsla och vördnad inför hans ställning och makt. Gud är den högsta liknelsen.
Jag står inför Konungen vars: ”Himlarna är hoprullade i Hans högra hand.” ”Han styr allt från himlen till jorden.” ”Inget dolt i himlen eller på jorden finns utan i en klar bok.” ”Han vet det förrädiska i ögonen och det som bröstet döljer.”
Det finns inget träd, inget korn, inget blad, ingen droppe vatten som Han inte känner till. Inget som rör sig i min själ eller din själ, ingen känsla, ingen tanke, ingen avvikelse i hjärtat utan att Han vet det.
Hur stark är min känsla när jag åkallar Honom och Han svarar mig när jag säger: ”All lovprisning tillkommer Gud, världarnas Herre.” Och Han svarar: ”Min tjänare har prisat Mig.”
När jag säger: ”Den Nåderike, den Barmhärtige.” Svarar Han: ”Min tjänare har förhärligat Mig.”
Hur mycket känner jag dessa verkligheter? Eller känner jag dem ibland och glömmer dem ibland?
Vi har arbete, tider, åtaganden… Hur kan jag vända mig bort från Honom när jag står inför Honom? Detta är något som inte accepteras ens bland människor.
Tänk om du stod inför en högt uppsatt person och han talade till dig medan du vände bort ansiktet. Du skulle inte acceptera det, och han skulle inte acceptera det.
Hur gör vi då detta inför Gud? Hur glömmer vi att Hans blick är över oss, att Han ser oss och hör oss varje gång vi vänder oss till Honom?
Slutsats
Det är vår plikt i detta avsnitt att bevara dessa steg – inte på papper, utan i våra hjärtan – och att känna vår Herres storhet och inse hur allvarligt det är att stå inför Honom medan våra hjärtan är distraherade, likgiltiga och upptagna av annat.
Vid Gud, vi har inte uppskattat Gud som Han förtjänar, för vi har inte känt Honom som Han bör kännas.
Vi ber Gud, den Upphöjde, att låta oss känna Honom, öppna vägen för oss till Hans välbehag och göra oss lyckliga i detta liv och i det kommande.
- De ödmjukas bön
- 25 – Avslutningen av al-Fatiha
- 24 – Vad är vägledning egentligen?
- 23 – Mötet fortsätter tills du avslutar det
- 22 – Ditt möte med din Skapare i bönen
- 21 – al-Fatihas hemligheter
- 20- Tala till Gud i bönen
- 19- Handens vägar och bönen
- 18- Fötternas vägar och bönen
- 17- Bönen och själens kamp
