Tvagningen

Genom den rituella tvagningen (wudû) når den bedjande den renhet som krävs för att bönen ska vara giltig. Gud säger:

"Troende! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med de våta händerna över huvudet och två fötterna upp till fotknölarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor rituell orenhet, skall ni rena er genom att skölja hela kroppen." [Koranen, 5:6]

Profeten – över honom vare Guds frid och välsignelser – sade: "Inte från någon av er kommer en bön förrättad i ett orent tillstånd att godtas, utan tvagningen måste fullgöras." [Sahih Muslem, 2:435]

Därtill bör den bedjandes kropp och kläder liksom den plats där bönen förrättas vara rena från orenheter i rituell mening. Orent i denna förståelse är döda djur (som inte har slaktats på rätt sätt), ymnigt flödande blod *, griskött, hundsaliv, kräkningar, urin, avföring samt sekret från könsorganen. Det orena bör sköljas bort med vatten. Sädesvätska är inte oren men bör ändå tvättas eller skrapas bort.

* Blod från t.ex. näsblod och utslag eller sår på den egna kroppen betraktas inte som orent och upphäver inte ett rituellt rent tillstånd.